Så skriver Rune Lanestrand, välkänd småbrukare i Väst, på Aftonbladet Debatt idag. Jag kunde inte ha skrivit det bättre själv. Nåja. Bra rutet men tyvärr kommer den att röstas igenom hör i kammaren idag iförd några kosmetiska förändringar. Storebror ser oss och det grundlagsskyddade källskyddet försvinner. Sorgligt.
Mitt anförande i FRA-debatten
Precis innan jag skulle ha mitt inlägg talade Fredrick Federley och kallade försvarsministern till talarstolen för att ställa en fråga. Uppgjort sedan tidigare givetvis. Då kom återremiss och kontroll av kontrollanten upp. Lite tumultartat och därav lite snurrig inledning. Men det klarnade snart.
Anf. 180 WIWI-ANNE JOHANSSON (v):
Fru talman! Jag har stor respekt för Fredrick Federleys inlägg och hans vånda i det här ärendet. Jag kanske inte har lika stor respekt för hans vånda när det gäller att stiga upp och beskriva den. Sedan utspelar det sig stor dramaturgi som man ibland skulle kunna vara avundsjuk på här.
Jag vill bara säga att vi i sak inte har sett att någonting har hänt. Man talar om vissa förstärkningar. Det skulle vi väl kunna tycka vore bra. Men, som sagt, i morgon är i morgon. Vi har inte röstat ännu, och hotet mot vår integritet finns fortfarande kvar.
Det som är sagt är att vi ska kontrolleras mer, övervakas mer. FRA ska få rätt att avlyssna alla telefonsamtal, all e-post, alla fax och alla sms som korsar Sveriges gränser.
Som vi nu vet handlar det inte om att kolla människor som är misstänkta för något brottsligt. Nej, alla ska kontrolleras – du och jag, mamma, pappa, syskon, kusiner, kompisar och vänner.
Blir det ett ja till regeringens förslag riskerar vi nu en övervakningslag som strider mot grundläggande demokratiska rättigheter, som upphäver meddelandeskyddet och därför undergräver press- och yttrandefriheten i Sverige.
Som journalist måste jag kunna garantera skydd för den som lämnar mig uppgifter. Som medborgare i Sverige måste jag ha rätt att kunna yttra mig utan att bli avlyssnad.
Som medborgare, var som helst i världen, måste jag kunna lämna tips till redaktioner, också i Sverige, utan att bli avlyssnad och riskera att bli avslöjad som uppgiftslämnare.
Sverige riskerar att isoleras från viktiga kontakter med resten av världen.
Jag delar Författarförbundets och Journalistförbundets och europeiska journalistföreningens oro för att personliga uppgifter om tiotusentals alldeles vanliga, hederliga och laglydiga människor kommer att hamna i sekretesskyddade statliga databaser.
Vem tror på fullt allvar att ny teknik kan skilja hederliga medborgare från skurkar? Självklart kommer misstag att begås. Oskyldiga kommer att drabbas. Oskyldiga kan komma att få tillgångar konfiskerade. Oskyldiga kan komma att råka illa ut i sina hemländer på grund av svensk elektronisk spaning. Var så säker! Vem tror på fullt allvar att inte uppgifter om politisk aktivitet eller mycket privat information, till exempel om sjukdomar, kan komma att läcka ut?
Även inom FRA är det faktiskt människor som ska hantera uppgifterna, och risken för att informationen kan missbrukas är uppenbar.
Det är känsliga uppgifter som man kan fiska fram och därför eftertraktade uppgifter som kan säljas. Tjänstemän kan bli föremål för utpressning och mutor. Sådant har hänt förr.
FRA liknar sökbegreppen vid fiskekrokar som sänks ned i en flod. En del fiskar fastnar, medan andra slinker igenom för gott. Jag skulle vilja säga att för en fångad ful fisk kommer hundratals – ja, tusentals – oskyldiga fiskar att fastna och få problem utan att vara skyldiga till något brott. För andra tiotusentals eller miljoner handlar det om att den personliga integriteten kränks, dagligen.
År 1973 avslöjade Folket i Bild/Kulturfront hur Säpo och den dittills okända informationsbyrån IB registrerade människor med vänsteråsikter, ofta med illegala metoder. Jan Guillou och Peter Bratt som stod för avslöjandet dömdes båda till fängelse för sina avslöjanden. Makten visade sin arrogans på 70-talet.
År 2008 visar makten återigen sin arrogans i sin iver att i spåren efter den elfte september övervaka svenskar och alla som svenskar har kontakt med i andra länder.
På 70-talet var det vänsteråsikter som registrerades. På 2000-talet är det kanske religiösa åsikter eller både–och.
Hur ska människor som har flytt undan förföljelse på grund av politiska åsikter våga ta kontakt med släktingar och regimkritiker i sitt hemland? Och hur ska vi journalister kunna tro att de ska våga ta kontakt med oss på våra redaktioner?
Förslaget att låta FRA kontrollera alla samtal som korsar Sveriges gränser utgör det hittills mest upprörande exemplet på den utveckling mot det storebrorssamhälle som den något hysteriska USA-ledda kampen mot terrorismen hotar att leda till.
Lagförslaget utgör ett hot både mot den personliga integriteten och mot pressfriheten. Återigen: Hur ska jag och andra journalister få tips till redaktionerna när meddelarfriheten i praktiken avskaffas genom signalspaningarna?
Det är dags att ta på sig trenchcoaten igen och träffa Deep Throat i garaget, som Woodward och Bernstein gjorde på 70-talet.
Det har citerats flitigt här i kammaren tidigare i debatten. Det har företrädesvis varit amerikanska tänkare. Jag tänker citera en svensk kvinna, nämligen Agneta Lindblom Hulthén, förbundsordförande i Svenska Journalistförbundet. Hon säger så här till TT i dag:
”Under hela 2000-talet har denna riksdag fattat beslut, på beslut, på beslut om tvångsmedel som urholkar grundlagen. Nu utdelar man det stora dödshugget mot källskyddet. Det är förfärligt. Jag kan inte förstå hur detta kan hända i Sverige.” Det sade hon till TT i eftermiddags. Hon tillägger: ” Det skulle ha varit en våt dröm för Stasi att ha de här möjligheterna”. Jag håller med. Det är ruggigt.
Svenska Journalistförbundet och Sveriges Författarförbund säger nej. Advokatsamfundet säger nej, Säpo och Rikspolisstyrelsen likaså.
Vilka är det då som säger ja? Jo, det är borgerliga politiker som annars säger sig värna den personliga integriteten och individens frihet. Det är dessa borgerliga politiker som nu blir förkämpar för inskränkningar i press-, meddelande- och yttrandefrihet i Sverige. Var finns nu alla liberaler som värnar de liberala idéerna?
Fru talman! Jag ska avsluta med att läsa ur ett av alla de hundratals mejl som vi alla har fått i frågan:
Jag kan inte förstå hur en demokratiskt vald representant i den svenska riksdagen kan stödja ett förslag för uppsamling och lagring av all modern kommunikation. Tidigare generationer svenska politiker har ju tvärtom skapat lagar för att säkra medborgarnas fri- och rättigheter.
Fru talman! Jag kan inte heller förstå det. Jag yrkar därför avslag på punkt 1 i betänkandet.